Nääsminnen av Kristian Holmqvist

Nedanstående anförande höll jag vid Näässamfundets kursavslutningar på Nääs Slott 1988 och 2007:

Jag heter Kristian Holmqvist och min far Nils Holmqvist var lärare på Nääs åren 1921 till 1945. Han hade sin familj med sig och därav kommer det sig att jag har varit på Nääs mellan åren 1929 och 1945. Mina minnen från Nääs är alltså i första hand barnets minnen.

Jag har funderat över hur det kan komma sig att de fem-sex veckorna här varje sommar betydde så mycket för mig. När jag hör vågskvalp på sommaren och ser vattenytans oroliga solkatter på en trävägg, då är jag i badhuset på Nääs. Doften av svart vinbär för mig med blixtens hastighet till farbror Algots härliga odlingar vid Smedjenääs. Och när jag känner den mäktiga doften av gulmåra går jag och passar min åtta år yngre bror Folke och tio år yngre kusin på vägen mot småstugorna. Jag skulle kunna hålla på att räkna upp det ena sinnesintrycket efter det andra och hänföra det till Nääs. Det händer fortfarande att min ett år äldre syster Kerstin och jag plötsligt stannar upp och nästan med en mun utbrister: ”O, här luktar Nääs.”

Nääs måste för min mor ha tett sig som rena paradiset jämfört med det enahanda slitet ständigt hemma med barnpassning, matlagning, städning, tvätt o.s.v. Hon deltog ibland i gymnastikkurs och vävkurs. Far var ständigt på språng. Man stötte på honom än här än där ofta glatt vinkande. Lördagar och söndagar var vi mera intensivt tillsammans. Då satte han mig t.ex. in i mysteriet hur en roddbåt kan flyta. Jag var rädd för det mesta nya och måste överbevisas att det inte var farligt. Det bar sig inte bättre vid en av dessa lektioner än att en åra flöt bort och far fick landsätta familjen på Scoutudden medan han själv bärgade åran.

Någon lördag eller söndag åkte vi till Göteborg och förlustade oss på Liseberg eller åt en bakelse på Bräutigams. Vid ett sådant tillfälle hörde far en man på gatan glatt ropa:” God dag Nils Kristian!” Far stannade till. Då upprepade mannen: ” Dragningslistan!”

Hur fördrev vi barn då tiden här på Nääs? Jag hade aldrig någon känsla av att vi fördrev tiden. Den gick så otroligt fort och plötsligt var det bara tid att åka hem och börja den förhatliga skolan. Även om tiden här inte bara var lek och sorglöshet levde vi barn fjärran från de vuxnas problem. På den tiden talade man inte otäcka saker eller förtalade varandra när ett barn hörde på.

Dagen började med att man vaknade vid att slöjdarna och gymnasterna kom i snygga led sjungande:”Här e käll, här e käll, här e källnääsnääsare här vilar ingen sorg. Föööör klimpen klampen tjiddeviddevimpen, klimpen klampen hej, här vilar ingen sorg.” Mitt minne har nu stannat vid den tid då vi bodde på Källnääs. Tidigare hade vi bott på Smedjenääs och de sista åren efter Rurik Holms pensionering bodde vi på Björkenääs.

När de kom här sjungande hade de varit uppe i ottan och ätit gröt och druckit kaffe. Sedan hade de varit i Lekhuset och hört en pedagogisk föreläsning av doktor Holm eller någon för tillfället inbjuden föreläsare. Jag säger doktor Holm för så sa man. Rurik Holm var alltför slarvigt och bara Rurik var otänkbart. Nu var det dags att pallra sig upp om man ville ha frukost. Sedan skulle modelleringen där vi barn fick vara med börja kl 9 och hålla på till kl 12. Så fortsatte den från 13 till 15. Teckningskursen höll till på Seminariet i salen rakt fram. Senare år hade man vävkursen där. På kvällen var det så folkdansträning för Anta Ryman och efter teet ringlekar i Lekhuset.

Sommaren 1940 skrev jag dagbok. Mor tyckte att jag behövde förkovra mig i svenska språket och hade föresatt sig att jag skulle skriva dagbok. Det är roligt att ha den nu. Det var ju under brinnande världskrig. Ingen utländsk kursdeltagare fanns det året på Nääs. Doktor Holm var ivrig antinazist. Han bjöd in Torgny Segerstedt, huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning till Nääs att hålla föredrag. Segerstedt fördömde kategoriskt de totalitära våldslärorna och häcklade Sveriges utrikespolitik.

Den 5 augusti det året arrangerade Föreningen Norden ett möte på Nääs med rubriken ”Norge av i dag.”  Professor Fredrik Paashe, norsk litteraturhistoriker och professor vid Oslo universitet, talade i Lekhuset om Norges diktning och konst och om stämningen i landet. Han hade tidigare under året flytt med sin familj och Sigrid Undset till Sverige. Jag minns inte mycket av innehållet i vad som sades, jag var väl för ung, 12 år, för att förstå det. Men jag minns mycket väl den förtätade allvarliga stämningen inför det nazistiska hotet. Jag minns sången och fanorna. Enligt min dagbok sjöng vi: ”Modersmålets sång”, ”Ja vi elsker”, ”Der er et yndigt land” och ”Sverige”. Och senare på kvällen när dagen avslutades traditionsenligt på planen framför Lekhuset, sjöng vi ”Kristallen den fina”, ”Vårt land” och ”Sverige”, stående i halvcirkel med de norska, danska, svenska, finska och isländska fanorna i mitten.

En gång i veckan hade man fest. Jag har senare förundrat mig över hur man orkade med att förbereda och organisera alla dessa fester. Jag tror förklaringen är att kursdeltagarna var ett urval av människor – de var av den kreativa sorten. Sensommaren 1940 fördelade sig festerna så här enligt min dagbok: lörd 20 juli upprop på slottet, 25 juli förbrödringsfest, 1 aug damernas afton, 9 aug nationsfest, 15 aug herrarnas afton och 22 aug spex.

Förbrödringsfesten gick ut på att titlarna skulle slängas. Det var långt före dureformen. Men det där titelslängandet gällde förstås inte doktor Holm. Om det gällde lärarna i övrigt vet jag faktiskt inte. Festen började med att man samlades gruppvis: Källnääsarna, Långa salen, Vinkelsalen, teckningskursen, smederna, sytanterna o.s.v. Med standar i täten tågade man gruppvis upp till Vänhem. Doktor Holm stod på trappan. När alla grupper samlats, steg förste ordningsman fram och hälsade alla välkomna och bjöd oss stiga in i matsalen.
Ett år var vi alla samlade. Bara smederna fattades. Bortifrån Smedjenääs kom förvaltare Rydleys dräng med en höskrinda. Han hade varit och bärgat hö i strandsluttningarna, trodde vi. Men när skrindan var i höjd med Vänhem störtade vilda smeder ur höet å det hemskaste krigsmålade.

Varje grupp höll naturligtvis på sig och talade om i sina visor hur bra man var och hur dåliga alla andra var. Ett år sjöng smederna:”Hej hå, hej hå, en träbock hälsar på. Den skall  vi klå, den skall vi klå båd gul och blå.” Kan det ha varit 1938 eller 1939? 1938 kom Walt Disneys film Snövit och de sju dvärgarna och melodin är hämtad från dvärgarnas sång.

Vid de andra festerna blev det andra grupperingar. Och jag minns att jag som liten fann det förbryllande att de som tidigare hade varit ovänner nu var i samma grupp. Vid spexet häcklades föreståndare och lärare friskt och man drev med förordningar och bestämmelser.
Mor brukade ofta berätta om en gång när hon var hemma i köket på Karl XII gatan i Lund. Jag var väl fem - sex år gammal. Mor hör en klar barnröst sjunga något nere på gatan. Hon öppnar fönstret och får se mig bärande en liten leksaksflagga och med kvarterets barn i en svans efter mig gång på gång sjunga: ”Nattlivet de e givet, de e de enda rätta livet här!” Det här sångfragmentet härstammar nog från en nidvisa om påbudet att det skulle vara släckt efter klockan 22.

Vistelsen på Nääs var inte bara fest och uppsluppen glädje. Det bjöds också på stunder av eftertänksamhet och allvar. Kvällsandakten i Vänhemssalen före teet ledd av doktor Holm var en sådan stund. Vi sjöng ofta psalmen "Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.” Jag minns hur jag då starkt upplevde tidens gång och insåg att snart skulle allt detta inte finnas till mer för mig. Och när vi sjöng slutet av ”Sverige” vid gravgången ”Du land där våra barn en gång få bo och våra fäder sova under kyrkohällen,” insåg jag att tidens flykt skulle innebära att jag skulle bli vuxen och att mor och far inte skulle finnas mera och att också jag själv skulle försvinna in i skuggornas värld.
Det blev naturligtvis också så som man tänkte. De glada vistelserna på Nääs upphörde 1945. Så småningom hörde jag också talas om att slöjdlärarutbildningen flyttades till Linköping.

En gång för många år sedan åkte jag hit för att visa Nääs för fru och barn. Jag blev ganska besviken. Smedjenääs, mitt första hem på Nääs, var jämnat med marken. Badhuset fanns inte mer. De andra husen stod tomma eller fungerade som museum eller igenbommade förråd eller prylbod. Människorna var borta, musiken och dansen och sångerna och skratten.

Så fick jag höra talas om kurser på Nääs vid midsommartid och såg också annonser om det. Och 1986 firade min fru och jag midsommar här för första gången. Det blev en omtumlande upplevelse för mig. Jag kände Nääsandan igen efter alla dessa år, denna svårdefinierbara känsla av glädje och samhörighet och trofast vänskap. Jag tycker det är mycket värdefullt att det finaste i gamla tiders traditioner har fått leva kvar här på Nääs.
                                                                                      

Kristian Holmqvist, Hjärup